Självinsikt

Fy vilken dag.
Jag försöker få barnen att vara delaktiga i städandet här hemma för att det ska gå lättare att genomföra. Börjar med en gnutta positiv inställning från barnens håll.
- Ni kan damma medans mamma dammsuger. (tyckte jag lät som en bra ide! men slutade snabbt med att de bråkade om vem som skulle ha dammvippan och soppborsten).
- Ni kan hjälpa mig att moppa golven. Jag tar den här moppen och ni kan dela på den här. (vilket resulterade i att dom bråkade och tjöt varom vartannat och jag får sykbryt).
Hur jag än gör så ska det alltid bråkas mellan barnen.
Vad gör jag för fel hela tiden?
Jag tycker att jag försöker vara pedagogisk, men i slutändan resulterar det alltid i att jag är arg som ett bi pga att de inte lyssnar eller bara bråkar om samma saker.

Gubben har nu tagit med sig ungarna ut för att leka i lekparken så jag kan få lite lugn och ro och barnen slippa mig ett tag. Tror även gubben vill slippa mig också när jag är på detta humöret.
Tyvärr så skapar det här en ond spiral hela tiden.
Jag har varken orken eller tålamodet att ta mig ur denna spiral och det gör att jag drar ner mig själv i en spiralen som bara blir svårare och svårare att ta mig ur.
Jag vet inte redigt hur jag ska ta mig ur spiralen.
Jag tar på mig mina skygglappar och kopplar in autopiloten. Gör det jag måste göra och glömmer bort allt annat runt omkring. Jag blir som en programmerad dator som endast gör det den är programmerad till att göra och inget utöver det.
Jag vet att det inte är ett bra eller sunt beteende men vet i fan hur jag ska bryta mitt mönster innan det är försent och programmeringen tagit över mig totalt.
Jag drar ner mig själv i skiten och tar med mig de nära och kära runt omkring mig utan att ens vara medveten om mina handlingar.
Vad ska jag göra för att orka att ta mig ur denna onda spiral som autopiloten medför?
Jag kan inte bara skita i vissa saker för då har jag 100 andra saker som blir drabbade av mitt beteende.
Jag får helt enkelt klona mig.