Fy vilken dag.
Jag försöker få barnen att vara delaktiga i städandet här hemma för att det ska gå lättare att genomföra. Börjar med en gnutta positiv inställning från barnens håll.
- Ni kan damma medans mamma dammsuger. (tyckte jag lät som en bra ide! men slutade snabbt med att de bråkade om vem som skulle ha dammvippan och soppborsten).
- Ni kan hjälpa mig att moppa golven. Jag tar den här moppen och ni kan dela på den här. (vilket resulterade i att dom bråkade och tjöt varom vartannat och jag får sykbryt).
Hur jag än gör så ska det alltid bråkas mellan barnen.
Vad gör jag för fel hela tiden?
Jag tycker att jag försöker vara pedagogisk, men i slutändan resulterar det alltid i att jag är arg som ett bi pga att de inte lyssnar eller bara bråkar om samma saker.
Gubben har nu tagit med sig ungarna ut för att leka i lekparken så jag kan få lite lugn och ro och barnen slippa mig ett tag. Tror även gubben vill slippa mig också när jag är på detta humöret.
Tyvärr så skapar det här en ond spiral hela tiden.
Jag har varken orken eller tålamodet att ta mig ur denna spiral och det gör att jag drar ner mig själv i en spiralen som bara blir svårare och svårare att ta mig ur.
Jag vet inte redigt hur jag ska ta mig ur spiralen.
Jag tar på mig mina skygglappar och kopplar in autopiloten. Gör det jag måste göra och glömmer bort allt annat runt omkring. Jag blir som en programmerad dator som endast gör det den är programmerad till att göra och inget utöver det.
Jag vet att det inte är ett bra eller sunt beteende men vet i fan hur jag ska bryta mitt mönster innan det är försent och programmeringen tagit över mig totalt.
Jag drar ner mig själv i skiten och tar med mig de nära och kära runt omkring mig utan att ens vara medveten om mina handlingar.
Vad ska jag göra för att orka att ta mig ur denna onda spiral som autopiloten medför?
Jag kan inte bara skita i vissa saker för då har jag 100 andra saker som blir drabbade av mitt beteende.
Jag får helt enkelt klona mig.
söndag 29 september 2013
lördag 28 september 2013
helvetet slog till igår......
Fy tusan vilken kväll!
Hade hela tiden under gårdagen gått omkring med lite huvudvärk men trodde att det enbart var "vanlig hvudvär" men så var inte fallet.
På kvällen blev jag liggandes i sängen. Kunde inte röra mig för då skulle jag få springa till toaletten och kräkas. Så från 18.00 fram till 01.30 sov jag.
Vaknade mitt i natten av att lilltösen kom in till oss och huvudet dunkade fortfarande.
Bara upp och försöka ta värktabletter för att kunna fortsätta sova. Av med kläderna som jag hade somnat med och inta lilltösens säng.
Vid 6 tiden kommer lilltösen in till mig i hennes rum och tycker att mamma inte ska sova mer. Huvudet känns lite bättre men fortfarande inte bra.
Mina migrän anfall är ungefär som om någon sätter ett tajt gummiband runt hela huvudet och man tror att huvudet ska explodera. Jag hade tur igår att jag inte fick synbortfall som jag kan få ibland.
Jag har fått höra av min läkare att mina migrän anfall beror på stress.
Hur ska jag lära mig att sluta stressa när jag har så himla mycket som måste göras?
Jag har en gång i tiden fått ett klokt råd av en vän.
"Hemmet behöver inte vara skinande rent, det är ingen som dör av lite skit i hörnen"
Visst har hon rätt i det hon säger men att leva upp till det är en annan femma.
Hade hela tiden under gårdagen gått omkring med lite huvudvärk men trodde att det enbart var "vanlig hvudvär" men så var inte fallet.
På kvällen blev jag liggandes i sängen. Kunde inte röra mig för då skulle jag få springa till toaletten och kräkas. Så från 18.00 fram till 01.30 sov jag.
Vaknade mitt i natten av att lilltösen kom in till oss och huvudet dunkade fortfarande.
Bara upp och försöka ta värktabletter för att kunna fortsätta sova. Av med kläderna som jag hade somnat med och inta lilltösens säng.
Vid 6 tiden kommer lilltösen in till mig i hennes rum och tycker att mamma inte ska sova mer. Huvudet känns lite bättre men fortfarande inte bra.
Mina migrän anfall är ungefär som om någon sätter ett tajt gummiband runt hela huvudet och man tror att huvudet ska explodera. Jag hade tur igår att jag inte fick synbortfall som jag kan få ibland.
Jag har fått höra av min läkare att mina migrän anfall beror på stress.
Hur ska jag lära mig att sluta stressa när jag har så himla mycket som måste göras?
Jag har en gång i tiden fått ett klokt råd av en vän.
"Hemmet behöver inte vara skinande rent, det är ingen som dör av lite skit i hörnen"
Visst har hon rätt i det hon säger men att leva upp till det är en annan femma.
fredag 27 september 2013
angående universitetestudier
jag måste bara tillägga att jag verkligen trivs med att ha tagit tag i mitt liv och börjat studera på högskolenivå!
Men en sak som jag inte hade en aning om var att man som sjuksköterska ska kunna skriva vetenskapligt. Visst jag tycker det är roligt och intressant men om man nu inte tänker bli någon forskare inom något område så kan jag tycka det är lite väl överkurs att veta EXAKT hur man ska skriva referenser. Man ska skriva på ett akademiskt språk (Inte använda talspråk, inte använda egna tankar eller reflektioner i arbetet osv). Det ska vara .(punkt) , (kommatecken) ( ) Inom parentes och man får inte göra si eller så.......
All denna referensteknik. Vad har det med mitt kommande yrke att göra?
Visst kan jag förstå att man ska kunnadetta inför vår C-uppsatts men vad kommer jag att ha för nytta av det här i mitt arbetsliv. Att granska ett protokoll kommer jag nog inte sitta och göra som sjuksköterska. Men att leta och kunna läsa vetenskapliga artiklar det är något man måste kunna för att kunna ta till sig ny fakta. Så långt fattar jag.
Åh, vad trött man kan bli på allt detta ibland. Men å andra sidan har jag lärt mig en hel del på 1,5 termin också som jag inte hade en aning om innan. Både med hunger på att lära mig nya saker och med en liten gnutta bitterhet över allt "akademiskt" så ÄLSKAR jag det jag gör.
Men jag trodde absolute inte att det var så här som högskolestudierna skulle se ut.
Man ska själv "tolka" anvisningarna och sen göra rätt, även att det inte finns något rätt eller fel enligt lärarna (adjunkterna) som det så fint heter i den akademiska världen.
Bara en sån sak. Varför alla konstiga titlar på allt? Vi är inte elever utan vi är studenter. Lärarna är inte lärare utan Adjunkter.
Jaja jag blir inte klok på alla begrepp. Men nån gång kanske även denna lilla "medel Svensson" kan förstå alla dessa fina betäckningar.
Men en sak som jag inte hade en aning om var att man som sjuksköterska ska kunna skriva vetenskapligt. Visst jag tycker det är roligt och intressant men om man nu inte tänker bli någon forskare inom något område så kan jag tycka det är lite väl överkurs att veta EXAKT hur man ska skriva referenser. Man ska skriva på ett akademiskt språk (Inte använda talspråk, inte använda egna tankar eller reflektioner i arbetet osv). Det ska vara .(punkt) , (kommatecken) ( ) Inom parentes och man får inte göra si eller så.......
All denna referensteknik. Vad har det med mitt kommande yrke att göra?
Visst kan jag förstå att man ska kunnadetta inför vår C-uppsatts men vad kommer jag att ha för nytta av det här i mitt arbetsliv. Att granska ett protokoll kommer jag nog inte sitta och göra som sjuksköterska. Men att leta och kunna läsa vetenskapliga artiklar det är något man måste kunna för att kunna ta till sig ny fakta. Så långt fattar jag.
Åh, vad trött man kan bli på allt detta ibland. Men å andra sidan har jag lärt mig en hel del på 1,5 termin också som jag inte hade en aning om innan. Både med hunger på att lära mig nya saker och med en liten gnutta bitterhet över allt "akademiskt" så ÄLSKAR jag det jag gör.
Men jag trodde absolute inte att det var så här som högskolestudierna skulle se ut.
Man ska själv "tolka" anvisningarna och sen göra rätt, även att det inte finns något rätt eller fel enligt lärarna (adjunkterna) som det så fint heter i den akademiska världen.
Bara en sån sak. Varför alla konstiga titlar på allt? Vi är inte elever utan vi är studenter. Lärarna är inte lärare utan Adjunkter.
Jaja jag blir inte klok på alla begrepp. Men nån gång kanske även denna lilla "medel Svensson" kan förstå alla dessa fina betäckningar.
torsdag 26 september 2013
Dygnet har bara 24 timmar
Jag har länge funderat vad jag ska göra med min andra blogg men har nu kommit fram till att den ska stängas ner.
Under sommaren har jag börjat fundera lite över alla krav som ställs på den enskilda individen. Jag har läst några böcker i sommar av bl.a. Mia Skäringer och även av Martina Haag.
Jag kan lätt känna igen mig på många punkter i dessa böcker. Hur velig man är som person och hela tiden känner att man inte räcker till hur man än vrider och vänder på sin vardag.
Just nu så studerar jag på heltid till sjuksköterska. Jag bor i en liten håla (Vimmerby) men studerar i Kalmar. Jag har långa resdagar till studieorten (sitter på ett tåg nästan 4h/dag) och sen föreläsningar. Kommer hem sent till min familj som består av min man och våra underbara döttrar på 2 och 5,5 år. Tyvärr är man oftast för trött för att orka något men skulle så gärna vilja mycket mer än vad jag orkar.
Jag har fått ge upp vissa saker som betyder mycket för mig pga att jag inte räcker till. Som exempel så har jag fått ge upp mitt intresse för hästar, jag har fått ge upp några av mina vänner eftersom jag varken har tid eller ork att vara social längre då jag hela tiden måste klara av det jag tagit mig an. I det här fallet gäller det studierna.
Mitt största problem är nog att jag är perfektionist! Jag måste hela tiden ha koll på ALLT som händer och gärna ligga steget före hela tiden för att känna att jag har kontroll över mitt liv. Jag måste prestera i skolan. Jag måste vara en bra mamma, helst en sån som gör allt för sina barn och aldrig tappar tålamodet utan bara finner sig i allt och barnen är väluppfostrade. Nu vet ju alla att så är ju inte fallet. Finns det någon familj som är så rosensöt och aldrig bråkar eller skäller på sina barn för att orken inte finns eller att man är stessad? Skulle inte tro så, för i såna fall skulle den familjen få föreläsa om hur man gör för att klara vardagen.
Sen har jag även min man och hemmet som också kräver sin del av mig. Hemmet måste se acceptabelt ut, dammsuga, tvätta, diska, putsa fönster mm. Helst ska hemmet vara fläckfritt enligt mig, men nu är ju inte dygnet mer än 24, varav vi minst behöver 8 h sömn så alltså har jag 16h/dygn att klara av allt det här.
24 h/dygn fördelas på detta sätt:
04:40-05:40.
1h går åt att väcka barn, göra dom redo för dagis och sig själv. Skick till dagis, hinna med tåget.
06:04-07:48
1h 50 minuter är restid från Vimmerby till Kalmar.
09:00-12:00.....13:00-16:00
Föresläsningar ca 3-6h/dag
16:34-18:18
Resa hem Kalmar till Vimmerby 1h 50 min
18:30-21:00
Hem för att eventuellt hinna läsa en bok för mina barn innan de somnar inför natten.
Varva ner och prata med mannen om han är hemma eller låta han gå och träna om han behöver det.
21:00-22:00
Om ork finns kanske man sätter på tv:n lite för att somna till den.
Sen mellan allt man gör på vardagen så ska hemmet skötas, man ska plugga, man ska försöka hinna med att träna och rå om sig själv, vara social och träffa vänner. Men orken finns inte för något mer än att bara få allt att gå runt och hålla sig flytande......
Är jag den enda som känner såhär eller finns det fler som har samma bekymmersom mig att få ihop sin vardag?
Under sommaren har jag börjat fundera lite över alla krav som ställs på den enskilda individen. Jag har läst några böcker i sommar av bl.a. Mia Skäringer och även av Martina Haag.
Jag kan lätt känna igen mig på många punkter i dessa böcker. Hur velig man är som person och hela tiden känner att man inte räcker till hur man än vrider och vänder på sin vardag.
Just nu så studerar jag på heltid till sjuksköterska. Jag bor i en liten håla (Vimmerby) men studerar i Kalmar. Jag har långa resdagar till studieorten (sitter på ett tåg nästan 4h/dag) och sen föreläsningar. Kommer hem sent till min familj som består av min man och våra underbara döttrar på 2 och 5,5 år. Tyvärr är man oftast för trött för att orka något men skulle så gärna vilja mycket mer än vad jag orkar.
Jag har fått ge upp vissa saker som betyder mycket för mig pga att jag inte räcker till. Som exempel så har jag fått ge upp mitt intresse för hästar, jag har fått ge upp några av mina vänner eftersom jag varken har tid eller ork att vara social längre då jag hela tiden måste klara av det jag tagit mig an. I det här fallet gäller det studierna.
Mitt största problem är nog att jag är perfektionist! Jag måste hela tiden ha koll på ALLT som händer och gärna ligga steget före hela tiden för att känna att jag har kontroll över mitt liv. Jag måste prestera i skolan. Jag måste vara en bra mamma, helst en sån som gör allt för sina barn och aldrig tappar tålamodet utan bara finner sig i allt och barnen är väluppfostrade. Nu vet ju alla att så är ju inte fallet. Finns det någon familj som är så rosensöt och aldrig bråkar eller skäller på sina barn för att orken inte finns eller att man är stessad? Skulle inte tro så, för i såna fall skulle den familjen få föreläsa om hur man gör för att klara vardagen.
Sen har jag även min man och hemmet som också kräver sin del av mig. Hemmet måste se acceptabelt ut, dammsuga, tvätta, diska, putsa fönster mm. Helst ska hemmet vara fläckfritt enligt mig, men nu är ju inte dygnet mer än 24, varav vi minst behöver 8 h sömn så alltså har jag 16h/dygn att klara av allt det här.
24 h/dygn fördelas på detta sätt:
04:40-05:40.
1h går åt att väcka barn, göra dom redo för dagis och sig själv. Skick till dagis, hinna med tåget.
06:04-07:48
1h 50 minuter är restid från Vimmerby till Kalmar.
09:00-12:00.....13:00-16:00
Föresläsningar ca 3-6h/dag
16:34-18:18
Resa hem Kalmar till Vimmerby 1h 50 min
18:30-21:00
Hem för att eventuellt hinna läsa en bok för mina barn innan de somnar inför natten.
Varva ner och prata med mannen om han är hemma eller låta han gå och träna om han behöver det.
21:00-22:00
Om ork finns kanske man sätter på tv:n lite för att somna till den.
Sen mellan allt man gör på vardagen så ska hemmet skötas, man ska plugga, man ska försöka hinna med att träna och rå om sig själv, vara social och träffa vänner. Men orken finns inte för något mer än att bara få allt att gå runt och hålla sig flytande......
Är jag den enda som känner såhär eller finns det fler som har samma bekymmersom mig att få ihop sin vardag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)